Ända sedan jag kom hit i slutet av januari har det varit egyptisk vinter. Det betyder runt 22 grader på dagen och ganska kallt om nätterna. Temperaturen har nog krupit ner till tio vissa riktigt kalla nätter. Det var faktiskt så kyligt att jag låg och huttrade ett par nätter innan vi skaffade ett halogenelement och så sent som i torsdag var vi tvungna att värma lägenheten med det för att inte frysa.
Sen kom våren. Och våren här startade med en rivstart. Över en natt förvandlades den kyliga, nästan bitande, vinden till en het, kvävande vind. Den kallas khamasiin, ökenvinden som kommer från Sahara. Den bär inte bara med sig ökenhettan utan även sanden. I går morse hade vinden lagt Kairo under sig. Som en dimma virvlade den över hela staden, det gick knappt att se någonting. För att inte tala om allt damm som piskades in med ungshetta i ögonen. Och svepte in allt i ett tjockt gult täcke.
Temperaturen förändrades drastiskt från kanske 22 grader till hela 35 grader igår mitt på dagen.

Dammet regerar
Jag hade redan vant mig vid att allt alltid är dammigt i den här staden. Lägger du en bok på ett bord så har den fått ett dammlager över sig en dag senare. Flyttar du på den så lämnar den ett märke efter sig. Och allt har denna hinna av gulbrunt damm över sig. Att städa blir ett Sisyfos-arbete, hur mycket du än anstränger dig och stänger alla fönster och dörrar efteråt så lyckas dammet ta sig in i alla fall. Och då pratar jag om den vanliga vintervinden, som är kall. Den är inget mot den heta ökenvinden som formligen lyfter upp ett täcke från Sahara, flyger till Kairo och släpper ner sin last.
Men värmen är ändå värre. Det är som att sätta sig framför en upphettad ugn och öppna ugnsluckan. Du känner vinden piska in värmen rakt i ansiktet.
Om allt bara var en film skulle det säkert se behagligt ut. Grenarna vajjar på träden och diset liknar fukt i luften. Men så fort en människa kom i bild skulle man förstå att något var fel. Försöken att skydda ögon och mun skulle avslöja hur obehagligt vädret verkligen är. Helst vill man svepa in hela huvudet.

Klimatchock direkt
För min mamma blev det en mindre klimatchock första dagen här. Att jag dessutom hade varnat henne för att det är kallare än man tror gjorde ju inte saken bättre.
Vi gjorde det enda vettiga i går – ställde in utflykten till pyramiderna och valde att ta vår tillflykt till Egyptiska museet. Efter ett par timmar i luftkonditionerade salar bland mumier och sarkofager kom vi ut på Midan Tahrir igen – och det var som att gå rakt in i en bastu.
Det sägs att Khamasiinvinden gör folk galna. Att man inte ska fatta några viktiga beslut under sådana omständigheter, inte ingå några avtal, helst inte göra någonting alls.

En hel dags jakt efter svalka
Det misslycklades vi med. Det blev en lång dag, på jakt efter någon svalka. Från museet till Hussein och Khan al Kahlili. Efter te och vattenpipa där vidare till Azhar-parken där vi hoppades på svalare luft och en vacker utsikt över staden. Men utsikten skymdes av sanden och avgaserna. Tittade man rakt upp så kunde man skönja en blå himmel utan moln, men så långt man såg längs horisonten låg ett tjockt täcke. Man borde kunna se långt, nu nådde blicken knappt ner till de närmaste husen.
Nästa anhalt blev därför Maadi och en lyxig restaurang utomhus. Det borde ha varit svalt, ändå satt vi och svettade – på kvällen.