Tre unga tjejer med färgglada slöjor och tjocka lager smink står och fnittrar bakom ryggen på mig.

Till slut tar den ena mod till sig och tilltalar mig.

– Får vi ta en bild tillsammans med dig? undrar hon och tre ansikten strålar mot mig.

Jag står och tuggar i mig en falafel utanför ingången till amerikanska univeristetet och väntar på en kompis. I vanliga fall gillar jag inte att bestämma tid ute på gatan eftersom det drar till sig män som getingar kring en saftflaska. Men den här vännen brukar alltid vara i tid, och mycket riktigt kommer hon bara sju minuter sent (vilket med egyptiska mått mätt är att vara överpedantiskt nog med tid…).

Men de här tre tjejerna är snababre än männen och jag kan inte säga nej till en sån önskan. För vem är jag att vägra låta mig fotograferas? Så mobilerna åker fram och slöjorna rättas till när de sedan ställer upp bredvid mig för att föreviga minnet.

Tror jag är kändis…

– Va? Jag lämnar dig ensam några minuter och du har redan skaffat nya vänner? utbister min kompis med ett skratt när hon kommer och ser mig fullt upptagen av att posera.

Hon lyckas rädda mig från tjejerna som avundsjukt blänger efter den egyptiska tjejen som lyckats bli kompis med en västerlänning. Eller det är i alla fall vad jag tror att de tänker. Helt på det klara är jag inte.

– Varför vill folk alltid ta foton tillsammans med mig? undrar jag och berättar om att par andra incidenter för min kompis.

– Ingen aning. Kanske tror de att du är en skådespelerska eller sångerska, eftersom du har blont hår. Är det inte kul att bli behandlad som en kändis?

– Men vad gör de med fotografierna sen?

“Hey, Nicole”

Min kompis fortsätter att retas, men senare på kvällen händer ytterligare en sak som får mig att undra.

Jag går med ett några vänner på väg för att röka vattenpipa och vi tvingas tränga oss förbi ett helt gäng grabbar som står och hänger i ett gatuhörn. Naturligtvis försöker de få uppmärksamhet, som alla män här, genom att sina höga hyssjande ljud och ett och annat tillrop. Sen blir de tysta och viskar sinsemellan, tills en av dem ropar efter mig.

– Hey, Nicole Kidman, Nicole Kidman!

Jag och mina vänner skrattar åt det när vi väl kommit fram till kaféet, men jag kan fortfarande, efter mer än två månader, här inte riktigt förstå.

Jag minns att alla stirrade på mig när jag var i Kina, fast där är de så artiga att de inte säger något. Och på många andra ställen på jorden är jag så uppenbart en utlänning att det drar blickarna till sig. Men ingen annanstans har det hänt att både kvinnor och män kommit fram och velat bli fotograferade ihop med mig. Jag vill vara trevlig och säger oftast ja, men inte till män om jag är ensam.

Har alla blivit mina vänner?

Det betyder att jag vid det här laget ler i massor av mobiler och är sparad på massor av digitalkameror. Om jag hade haft alla dessa bilder själv skulle det ha sett absurt ut. Jag bredvid massor av olika egyptier.

Jag skulle kunna åka hem och visa upp bilderna och påstå att jag skaffat mig hundra vänner här. Fast det skulle naturligtvis ingen tro på…

Det måste vara så det känns att vara kändis och konstant bli stirrad på eller stoppad på gatan. Som tur är ska jag resa tillbaka till Sverige snart, och återgå till mitt anonyma liv. Och skulle jag få för mig att påstå att jag är lik Nicole Kidman så kommer mina vänners skratt ta mig tillbaka ner på jorden.