Al Badil är en av många dagstidningar i Egypten.
I går fick dock de anställda beskedet att från och med i morgon kommer tidningen bara ut en gång i veckan.
Och alla utan kontrakt hade därmed två arbetsdagar kvar innan de blir arbetslösa.

I går fick jag också reda på att Amiras bror som arbetar i en restaurang för några dagar sedan fått beskedet att stället ska stänga och att han därmed är arbetslös från och med fredag. Han har jobbat där i två år och nu får han en veckas varsel om uppsägning. Nyligen talades det om att öppna en filial, och plötsligt stänger de i stället.
Folk muttrar om dåliga tider och ekonomisk kris.

De med papper får stanna
På tidningen Al Badil är det många som arbetat i flera år utan några papper på sin anställning. För dem är det ”Tack och adjö” när tidningen nu skär ner.
Vissa av journalisterna som lockats över från andra tidningar har lyckats förhandla till sig riktiga kontrakt med lönen specificerad och allt. De klarar sig.
Samtidigt sitter min kompis Amira på ett nytt jobb sedan tre veckor tillbaka (på tidningen Joum al Saba’), utan att ens ha förhandlat om lönen muntligt. Det trots att hon hade ett jobb på Masri al Joum som hon lämnade för Joum al Saba’. Men när jag undrar varför hon inte sett till att säkra sin anställning viftar hon bara bort det och lovar att hon ska ta den diskussionen bara hon visat framfötterna först.

En stor gråzon

Ibland sägs det att arbetslösheten i Egypten är 70 procent. Det är naturligtvis inte sant. Folk jobbar och sliter. Problemet är bara att det mesta arbetet sker i en grå zon bortom statistiken. De flesta arbetare har inga papper på någonting, ingen försäkring och knappt några rättigheter – inte ens så grundläggande saker som bestämda arbetstider, timlön eller anställningstrygghet. Därför kan man också få sparken på utan någon förvarning eller förklaring.

Strejkar “vilt”
Facken här är politiska verktyg mer än förhandlare så folk har inte mycket hjälp att finna från det hållet. Därmed inte sagt att det inte sker stora massiva – och framgångsrika – strejker. Men de uppstår bortom facken först när situationen blivit ohållbar, när lönen exempelvis inte betalats ut på flera månader eller när företaget helt plötsligt bestämmer sig för att sänka lönen. Då blir folk förbannade och strejkar ”vilt”.
I övrigt förvånas jag över hur dåliga mina vänner verkar vara på att kräva saker på jobbet. Inte ens ett papper på att de är anställda.
Men kanske förstår jag inte hur vanskligt det är.