Alla gör det i Egypten – gammal som ung, fattig som rik och numera även de
flesta kvinnor – röker vattenpipa.

Kärt barn har många namn. Vattenpipa kallas shisha, hokka, nergila eller
arghile genom Mellanöstern.

Men ingenstans är den så älskad som i just Egypten. På varenda gatusnutt
sitter det gubbar och bubblar och en bit bort från den dammiga gatorna sitter
de finare damerna med sina plastmunstycken.

Det här brukade vara männens territorium, i alla fall det offentliga rökandet.
I vissa konservativare stadsdelar ser det fortfarande ut så. Överallt sitter
män på kaféerna och röker, spelar tawla och snackar i timmar. Men skulle en
kvinna slå sig ner och göra samma sak skulle det väcka en mindre uppståndelse.
Om hon inte var från området skulle alla bara stirra, men om hon bodde i
kvarteret skulle hennes familj vara underrättad inom några sekunder. Och det
säger sig självt att det inte ses som passande att en kvinna sitter och röker.

I city slipper de bli rapporterade

Så kvinnorna därifrån åker in till centrum för att träffa sina vänner över
en shisha. Det betyder att även de dammiga billiga gatukaféerna i centrum är
väldigt blandade. Här kan kvinnor röka vattenpipa utan att bli utstirrade eller
rapporterade till pappa. Och kvinnor gör det, i massor, njuter av anonymiteten
i det mer frisinnade west al balad.

När jag träffar mina olika vänner är det alltid kring ett par vattenpipor.
Och jag måste bekänna att jag blivit beroende på kuppen.

Knappast ett hälsosamt alternativ

Jag är ju en före detta rökare (av cigaretter) så därför är shisha ett
alternativ som aktiverar mitt gamla beroende. Tobaken som används i
vattenpiporna är visserligen utspädd med dadelmassa och smaksatt, så därför är
det aldrig lika tungt som cigarettrök. Å andra sidan, när man sitter flera
timmar och puffar på sin vattenpipa och snackar, så påstår vissa att en shisha
motsvarar tio cigaretter.

Men nikotinmässigt kan det knappast göra det, för då skulle jag må riktigt
illa efter säg fyra-fem shishor på en och samma dag. Däremot får man säkert i
sig en massa annan skit, så hälsosam är det sista man kan kalla shishan.

Bubblandet renar röken

En vattenpipa fungerar så att tobaken läggs i ett lerkärl och ovanpå, med
folie emellan, läggs glödande kol. Förrutom när det gäller maesel, den torra
tobaken som är betydligt starkare och mer lik cigarettrök. Den kräver ingen
skyddande folie, utan glöden läggs direkt på tobaken.

När man suger i sig röken dras den uppifrån och ner genom vattnet, som
fungerar som filter, och ut genom slangen och munstycket. Magiken och
bubblandet kommer sig av att luften tvingas ner eftersom det annars skulle
skapas ett vakuum när man suger ut luften ur glasflaskan.

Mycket kan gå snett

Det hela är väldigt enkelt om man bara har turen att få en bra hokka, men
det är inte alltid fallet. Och då finns det många saker som kan ha gått snett på
vägen, så att vattenpipan inte blivit bra. Dels finns det risken att slangen
eller röret är blockerat, så att man inte får i sig någon rök. Men det vanligaste
problemen beror på att mannen som förbereder shishan på kaféet inte gjort ett
bra jobb. Två saker kan fallera här: Tobaken eller glöden.

Själva tobaken kan vara av väldigt olika kvalitet och smaksättningen kan
hålla i sig olika länge. Är det rikigt bra kvalitet så varar smaken länge och
röken känns lätt och luftig. Men inte bara kvaliteten utan även hanteringen av
tobaken är avgörande. För lite tobak, och shishan tar slut nästan direkt. Är
tobaken istället för hårt ihoptryckt i lerkärlet så blir det tungt att suga i
sig röken.

Det mesta hänger på glöden

Glöden är nog ändå det vanligaste problemet och den stora anledningen till
att folk inte bara sitter hemma och röker vattenpipa. Glöden måste underhållas
hela tiden och bytas ut. Helst ska ens hagar (ett fyllt lerkärl) renas från
askan genom att man tar upp den och blåser ut (åt fel håll) allt som ramlat ner
bland tobaken. Annars börjar shishan efter en stund smaka just bränt. Men man
behöver också rätt mängd glöd. För lite gör att man bara sitter och suger i sig
luft, för mycket glöd ger en hostattacker.

Mitt stamställe är smutsigt

Så var kan man få den bästa shishan i Kairo? Jag har provat vattenpipa på
så många olika ställen, men kommit fram till att de aldrig håller samma
kvalitet från en dag till en annan. På ett och samma ställe kan det variera
väldigt mycket. Och det oberoende om det är ett fint och dyrt ställe eller ett
billigt hak ute på trottoaren.

Mitt favoritställe har blivit Taqaiba bakom Tawabit-teatern i närheten av
Talaat Harb-torget. Det är inte helt enkelt att hitta eftersom det varken finns
skylt eller egentligt ”kafé”. Det är bara lite plaststolar utställda i en gränd
utan asfalt. Men det har blivit mitt stamställe och nu behöver jag inte ens
beställa, det räcker med att jag sätter mig på en stol så får jag en
äppelshisha och ett glas nypressad citronjuice inom någon minut. Det har blivit
min stående beställning och alla som jobbar på Taqaiba känner mig så väl att
berättar när mina vänner var där senast, om de inte är med mig.

Mest rök för pengarna

Och här byts hagarn ut ofta, det betyder att trots att kvaliteten inte är
den bästa så får man en ny fräsch laddning kanske två-tre gånger under en
sittning. Därför brukar min slutnota på Taqaiba hamna på 4,50 LE (cirka 6
kronor) för två hagar och ett glas lamon.

Men på finare ställen kan en hagar kosta 20 pound och dessutom tillkommer
kostnaden för lei (plastslang) och efter att skatt och serviceavgift lagts på
kan det kosta så mycket som 38 LE. Men det är som sagt ingen garanti alls för att
det smakar bättre.

Så som den missbrukare jag blivit går jag på det billiga stället där jag
får mer kvantitet för pengarna…