Den som har fördomen att egyptier är hetsiga, dramatiska och skriker mycket,
har faktiskt inte helt fel.

Men efter snart tre månader här i Kairo har jag en diagnos. Det sitter inte
i blodet utan i svetten. Staden är så påträngande att den öppnar ens porer och
kryper in.

Det är inte bara luften man andas utan allt runt omkring som går en på
nerverna.

Som ett barn som drar i mammas kjol hela tiden, en fluga som envisas med
att landa på ens näsa för femtioelfte gången, en kran som droppar eller känslan
att springa mot strömmen.

Det går inte att komma undan, staden är där hela tiden, den håller en vaken
om nätterna och torterar en med oljud, hetta och trängsel om dagarna.

Jag har blivit smittad av Kairo. I början oroade jag mig för att dra på mig
Tutankhamuns hämnd och tvingas sova på toaletten. Men trots allt äckligt
kranvatten jag hällt i mig och alla kackerlackshak jag käkat på så har min mage
mått fint. Det jag missat är att jag drabbats av något annat istället: Kairosyndromet.

En djurisk ilska bubblar fram

Det smyger sig på och trots de uppenbara symptomen så är en del av
syndromet att man inte har tid att stanna upp och ta ett djupt andetag och se sitt
eget beteende.

Hemma är jag en väldigt lugn och sansad person, som ibland till och med har
för långt till ilska. Jag tänker innan jag talar och kan nog till och med bli
sedd som känslokall av många. De människorna skulle bli chockade om de såg mig
här i Kairo.

Helt plötsligt kan en djurisk ilska bubbla fram, jag skriker högt, kastar
upp taxidörrar i full fart om chaufffören inte kör den väg jag vill, jag kan
vända mig om, sätta händerna i sidorna och utnyttja mitt fulaste ordförråd mitt
på gatan om någon man stör mig.

Känslornas berg-och-dal-bana

Men det är inte bara ilska och aggressioner som kommer upp till ytan här,
alla känsloyttringar förstärks som solen genom ett förstoringsglas en sommardag,
tills man börjar brinna.

Alla nerver ligger utanpå kroppen, alla känslor väntar på minsta lilla
tillfälle för att hoppa fram. Det är som att befinna sig på ett tivoli; ena
stunden är det spöktåget, nästa tur är i berg-och-dal-banan och efter det bär
det direkt iväg till lustiga huset med en sockervadd nertryckt i halsen. Jag
skrattar så att jag kiknar, får kramp i magmusklerna och träningsvärk i
kinderna. Stunden senare kan jag gråta.

Jag började med en örfil

I går var jag ute med mina vänner. Vi gick till Latex, en nattklubb i
botten av Nile Hilton, och dansade. Naturligtvis hade vi hur kul som helst. Men
när en snubbe kom fram till mig brusade jag direkt upp och trots att han bara
frågade något i stil med vad jag hette och var jag kom i från så tyckte jag att
han var för närgången och försökte träffa honom med en lavett. Tyvärr hade han
vanan inne och fick upp en hand som skydd.

Men när örfilade jag senast upp en man i Sverige? Inte detta årtusendet i
alla fall.

Som en konstant tonårsfylla

Efter att ha skakat rumpa i ett par timmar tog jag en paus och satt och
pratade med en av mina nära vänner här. När hon blev påmind om att jag ska resa
hem strax började tårarna spruta – på oss båda. Så där satt jag på en nattklubb
i Kairo och grät så att kroppen hoppade. Det låter som tonårsfyllorna, då
hormonerna bubblade i en och man inte kunde hantera alkohol, men allt detta
skedde i nyktert tillstånd och det är länge sedan jag var tonåring.

Min metamorfos från lugn och moget övervägande till kaotiskt hetsig och
galen är förhoppningsvis möjlig vrida tillbaka. Kanske är motgiftet något så
enkelt som ett glas Stockholmsvatten. ”Världens bästa vatten” kan nog
återställa vem som helst till en kall och stressad svensk.