Om jag inte
får skratta, så är det inte min revolution. Den travestin på Emma Goldmans
berömda citat passar in på många egyptiers attityd. Humorn som vapen är inget
exklusivt egyptiskt fenomen, men i Egypten har detta vapen utvecklats till
perfektion under mer än ett halvt århundrade.

Hajarna i Sharm El Sheikh demonstrerar efter att Mubarak
tagit sin tillflykt till semesterorten. De ropar samma slagord som blev kända
på Tahrir: ”Vi kommer inte att gå! Han ska gå!”. Teckning: Cheb Makhlouf


Egypten har en tradition av subversiv politisk humor där
satir och ironi länge använts för att uttrycka det som inte varit möjligt att
säga rakt ut. Karikatyrer är en vanlig form av politisk kritik i Egypten, inte
så konstigt i ett land där så många inte kan läsa och skriva.

Ända sedan Gamal Abdel Nassers maktövertagande för nästan 60
år sedan har den politiska kritiken tagit sig uttryck i form av karikatyrer och
folkliga skämt, förmedlade med den muntliga traditionen. Det går till och med
ett rykte om att Nasser gav den hemliga polisen i uppdrag att samla in alla
skämt som drogs om honom. Möjligen kan det ryktet vara just ett typiskt
egyptiskt skämt. Hur som helst så var Nassers efterföljare, Anwar Sadat, så
medveten om skämtkulturen att han försökte sig på ett skämt om Nasser i ett
tal, i ett försök att göra sig själv populär bland folk. Naturligtvis ledde det
bara till att ännu fler skämt berättades om Sadat själv. De senaste trettio
åren har skämtarna haft en enda huvudperson, Hosni Mubarak, så förmodligen
finns det fler skämt om honom än det finns Bellman-historier i Sverige.

Via den arabiska filmindustrin, med alla sina komedier, har
egyptierna blivit kända i resten av arabvärlden för sin humor. I andra
arabländer kallas egyptier ibland ibn nukta (skämtets son), för sin
förmåga att hela tiden dra roliga skämt.

Att skämta om diktatorn är självklart inget unikt för
Egypten. I Syrien har jag fått höra flera skämt om familjen Assad. Skillnaden är att de förmedlas i halvviskande ton,
i förtroende. I Egypten däremot är skämtet det gemensamma samtalsämnet och var så även under Mubarak. I ett stort gäng på en
gatuservering kunde någon högljutt berätta en rolig historia, som fick mer än
bara de närmsta vännerna att skratta. Jag minns att jag var förvånad över det
jag uppfattade som politisk öppenhet, men att en vän tog mig ur den
villfarelsen:

– Han låter oss skämta, eftersom han omöjligen skulle kunna
stoppa 80 miljoner egyptier från att skratta. Men om du på allvar kommer med
kritik – då blir det farligt.

Och hon hade säkert rätt. Mubaraks regim var inget
stasisamhälle (likt Syrien) där någon som skämtade blev angiven och fängslad, men
alla visste att bortom skämtet fanns en skarp gräns som var livsfarlig att överträda.

Den muntliga humorn har regimen haft svårt att komma åt,
medan den tecknade politiska satiren legat värre till. Ett exempel på det är rättegången
mot tecknaren och författaren Magdy al Shafee och hans förläggare, för serieboken
”Metro”. Den tecknade berättelsen handlar om den fattiga ungdomens sista utväg
för överlevnad – att råna en bank. Men den kritiska satiren visar att den
politiska makten är de största rånarna. Att en tydlig karikatyr av en känd
makthavare är med gjorde budskapet omöjligt att missförstå. Och i ett land där
väldigt få läser, har politisk satir i tecknad form stor sprängkraft.

Regimens förlängda arm i rättsväsendet insåg dock att direkt
censur av politisk kritik varken ser bra ut utomlands eller bland den inhemska
oppositionen. Därför fälldes ”Metro” inte för politisk satir, utan för en
tecknad bröstvårta som syns i en ruta i albumet. På så sätt kunde domaren hävda
att han värnade den allmänna moralen – när han egentligen såg till att förbjuda
regimkritiken.

Skrattet och humorn kan fungera som överlevnadsstrategier. Egyptierna
överlevde 30 år under Mubarak med ett leende på läpparna, eftersom de åtminstone
hade roligt på diktatorns bekostnad. Det politiska skrattet är en ventil som
lättar lite på trycket och samtidigt bär på en sekundkort befrielsekänsla. Men skämten
lyckas med en annan sak också, att underminera makten, att urholka folks
övertro på regimen. Kan du skratta åt något så är det kanske inte så farligt.
Ju fler gånger du tänker på diktatorn som korkad desto mer absurt ter det sig
att han ska sitta och styra. Och ju fler gånger du hör politiska skämt desto
mer inser du hur utbredd ilskan är. När skämtet blir något som binder samman
folk, skapar gemenskap mellan främlingar, då vet du också att alla egentligen
vill gå ut och protestera öppet mot regimen – om de bara vågade.

Skämten bär ofta också på en kollektiv kunskap om diktatorns
övergrepp eller korruption. Som den här roliga historien:

Turisten kommer in på en restaurang och ser tre porträtt
på väggen. De föreställer presidenterna Nasser, Sadat och Mubarak, men det vet
inte turisten, så han frågar ägaren:

– Vem är det du har på väggen?

– Den förste är mannen som såg till att Egypten blev av
med monarkin, den andre slöt fred med Israel och mördades.

– Och vem är den tredje?

– Han är far till min affärspartner.

Genom att sådana skämt spreds vitt och brett fick folk en
up

pfattning om korruption eller tortyr och maktmissbruk – trots att det inte
finns något Uppdrag granskning och medierna varit vingklippta.

Enbart ett skratt fäller aldrig någon regim. Men skrattets
styrka kan användas som ett lackmuspapper för att avgöra om regimen är på väg
att falla. Om folk bara drar på munnen och fnissar lätt, eller bara tillåter
sig skratta hemma i sin egen vrå, då är rädslan starkare än humorn. Men när
folk gapskrattar åt diktatorn ute på gatan, då är hans dagar säkert räknade. Att
skämta om det vi är rädda för blir också ett sätt att använda galghumor för att
våga göra motstånd.

Skämten har också hela tiden varit en del av revolutionen,
de flödade fritt på Tahrir och hittade snabbt vägar ut på nätet där de delades
vidare. Den här, och en lång rad liknande skämt, spreds efter den andra demonstrationsfredagen:

Mubarak frågar sin nyutnämnde premiärminister Ahmed
Shafiq:

– Är folket kvar på gatorna?

– Ja.

– Men… var inte i går ”fredagen för avfärd”?

– Jo.

– Vadå? Fick folk inte visum?

När dagarna gick med demonstrationer över hela Egypten och
Mubarak fortfarande vägrade lämna ifrån sig makten dök en ny typ av skämt upp.
Bland annat sades att ett nytt verb borde läggas till i uppslagsverken: Att
mubaraka, i betydelsen att sitta fast, klistrad vid något.

På temat ”därför är Mubarak sen med att avgå” kom folk med
den ena lustiga förklaringen efter den andra:

Varje gång han ska ge sig iväg är det utegångsförbud.

Han har svårt att få ner alla guldtackorna i sina Louis
Vuitton-väskor.

Han försöker kolla in Saudiarabien på Google maps, men
glömmer bort att han stängt ner internet.

Efter Mubaraks fall exploderade satiren och humorn. Det korta pressmeddelandet som vicepresidenten Omar Suleiman läste upp för att förkunna
att Mubarak avgått rullade om och om igen i tv. Folk såg det så många gånger
att de la märke till säkerhetsvakten med bister min, som stod snett bakom
Suleiman. Inom några timmar hade en grupp vid namn ”Al ragel illy wara Omar
Suleiman”/”Mannen bakom Omar Suleiman” startats på Facebook. Alla undrade vem mannen
var och plötsligt hade en massa människor klippt in honom i de mest absurda
sammanhangen. Han dök upp i bakgrunden på bilder från filmen Gladiator, och som
en duplicerad Mr Andersson i en Matrix-pastisch. Andra spann vidare på skämtet
och när mannens barn tyckte att uthängningen var jobbig lades den gruppen ner
och en ny startades, nu en hyllning med kravet att mannen bakom Omar Suleiman
skulle bli ny president.

När de libyska demonstrationerna startade mindre än en vecka
senare fick naturligtvis ”Kvinnan bakom Ghaddafi” en egen grupp på Facebook.

Men förmågan att skämta om precis allting kanske bäst illustreras
med en ögonblicksbild från kvällen den 11 februari. Det sköts fyrverkerier på
Tahrir och folk strömmade till för att fira att de blivit av med en diktator.
Runtom i världen talade politiker högtravande om ”historiens vingar som svepte genom
det egyptiska samhället” och reportrar fick något högtidligt över sig när de skulle
återge denna segerglädje.

Då tar en man fram sitt plakat och klottrar på nytt. Men i
stället för ett slagord skriver han: ”Kom tillbaka, presidenten, vi skämtade
med dig”.

av Christina Lindström

Publicerad i Arbetaren Zenit, 17 mars 2011


Direkt efter att Mubarak tvingats lämna presidentposten går
den här mannen ut med skylten: ”Kom tillbaka, presidenten. Vi skämtade med dig. / Dolda kameran”

Här är några fler skämt om Hosni Mubarak:

Dödsängeln kommer ner till Hosni Mubarak och säger till
honom att ta farväl till det egyptiska folket. ”Varför det? Vart ska de ta
vägen?”

***

Hosni Mubarak, Barack Obama och Vladimir Putin sitter i möte,
när Gud plötsligt talar till dem och säger att jorden kommer att gå under om
två dagar. Alla tre skyndar hem till sina länder och håller tal inför folket.

Barak Obama säger: ”Jag har en god och en dålig nyhet. Den
goda nyheten är att Gud existerar, den dåliga nyheten att jorden går under om
två dagar.”

Vladimir Putin säger: ”Mitt folk, jag har två dåliga
nyheter. Den första att det vi trott på i generationer inte är sant, Gud finns
visst. Det andra är att jorden går under om två dagar.”

Hosni Mubarak säger: ”Mitt folk, jag två fantastiska
nyheter! För det första har jag precis haft ett toppmöte med Gud, för det andra
har han berättat att jag kommer att vara er president för alltid!”

***

När Nasser blev president ville han ha en vicepresient som
var mer korkad än han, så han valde Sadat. När Sadat blev president tänkte han
likadant – och valde därför Mubarak. När Mubarak blev president utsåg han inte
någon vicepresident, eftersom han inte kunde hitta någon som var mer korkad än
han själv.

***

För att bättra på sitt rykte gör Hosni Mubarak besök i
skolor. Efter att ha hållit ett långt tal om sin egen förträfflighet får barnen
ställa frågor

10-årige Ahmed räcker upp handen och säger:

”Jag har tre frågor till dig. Den första: Varför har du
styrt i 30 år? Den andra: Varför har du ingen vicepresident? Den tredje: Varför
har dina söner en del i alla företag?”

Precis då ringer klockan ut för rast och Mubarak säger att
de ska fortsätta efter rasten.

När de kommit tillbaka säger Mubarak:

”Var var vi? Jo, just det ni får lov att ställa frågor. Är
det någon som har en fråga?”

Lille Ibrahim räcker nu upp handen.

“Varsågod och ställ din fråga!”

”Jag har fem frågor. Den första: Varför har du styrt i 30
år? Den andra: Varför har du ingen vicepresident? Den tredje: Varför har dina
söner en del i alla företag? Den fjärde: Varför ringde det ut för rast tjugo
minuter för tidigt? Den femte: Var har du gjort av Ahmed?”

***

En man är på väg hem genom öknen när hans bil går sönder.
Först väntar han en dag, men ingen annan bil kommer förbi. När så ett flygplan
flyger över honom sätter han fyr på sitt bagage för att de ska se honom. Men
ingen lägger märke till honom. När nästa flyplan kommer sätter han fyr på sin
bil. Fortfarande ingen hjälp. När ett tredje flygplan kommer flera dagar senare
river han av sig kläderna och eldar upp dem. När fortfarande ingen hjälp kommer
skriker han i desperation: ”Fan ta regimen!” Inom tio minuter har polisen
kommit och fängslat honom.

***

En räv lyckas ta sig över gränsen till Sudan. I Sudan frågar
de honom varför han flydde från Egypten.

”De fängslar alla kameler i Egypten!”

”Men du är ju inte kamel…”

”Försök säga det till polisen!”

***

Vad är den perfekta dagen för Mubarak? En dag när inget
händer.

***

Mubarak sitter ensam i sitt kontor och grubblar i flera
timmar. En av hans rådgivare kommer bekymrad in och frågar:

– Mubarak, kan jag hjälpa er?

– Ah, tack! DET är mitt namn.