Tahrir
har ännu inte svalnat, men redan börjar historieskrivarna förenkla, reducera
och skapa passande hjältar. Här är tre av alla de berättelser som börjat
cirkulera kring den egyptiska revolutionen, samt en fjärde som går längre
tillbaka i tiden.


Berättelse 1:

På morgonen tisdagen den 25 januari börjar folk samlas
runtom i Kairo. 20 ställen som vanligtvis brukar ha folkmassor, exempelvis
utanför moskéer, har utlysts som samlingspunkter. Från dessa platser ska
demonstrationer starta, med målet att nå Tahrirtorget. Mycket riktigt har
tusentals människor hörsammat uppropet som spridits på nätet och via flygblad,
som delats ut de senaste veckorna. Men den egyptiska polisen är förberedd, de många
mindre demonstrationerna ska inte tillåtas sammanstråla på Tahrir.

Vad polisen inte vet är att det finns en 21:a – hemlig –
samlingsplats. Bara en liten grupp aktivister känner till stället. Det är så
hemligt att bara en i varje grupp om tio vet den exakta positionen.

Wael Ghonim och de andra administratörerna bakom Facebook-gruppen
”Kullina Khaled Said”/”We are all Khaled Said” har varit med om att sätta igång
planen som ska ge aktivisterna den första viktiga segern.

Inne i godisaffären Hayiss i den fattiga stadsdelen Bulaq
al Dakrour kan de anställda nu se hur många mindre grupper med folk snabbt
strömmar till, snart är cirka trehundra aktivister samlade på trottoaren
utanför. Men inte en enda polis, varken i uniform eller utan. När gruppen
börjar röra på sig sluter folk upp från kvarteren de passerar. När detta 21:a
demonstrationståg närmar sig Tahrir har det vuxit till mer än tusen
demonstranter. Polisen, som är upptagen på 20 andra ställen i stan, lyckas inte
mobilisera tillräckligt snabbt för att på allvar kunna stoppa dem. De forcerar
den lilla avspärrning som satts upp och kan sedan ockupera torget. En seger för
regimmotståndet och en förlust för polisen.

Tre dagar senare är det fredag och ny demonstration. Stärkta
av delsegern den 25 januari kommer ännu fler, den här vredens dag. Folket intar
Midan Tahrir. Sedan släpper de inte torget förrän Mubaraks fall är ett faktum.


Berättelse 2:

Den 18 januari lägger Asmaa Mahfouz upp ett videoklipp på
nätet. Hon talar rakt in i kameran och uppmanar folk att gå ut och demonstrera
den 25 januari.

– Jag, en flicka, ska gå dit den 25:e och fram till dess
ska jag dela ut flygblad på gatorna varje dag, säger hon rakt in i kameran och
skickar en direkt uppmaning till alla män: Om du ser dig själv som man, så kom
med mig den 25:e.

Asmaa Mahfouz har varit politiskt aktiv i tre år och
spridit information om demonstrationer på nätet många gånger tidigare. Men den
här gången gör hon något annorlunda – och modigt. Hon bestämmer sig för att gå
från anonymiteten i skriftliga upprop till att visa sitt ansikte helt öppet.

Efter hennes modiga upprop följer en rad andra aktivister
hennes exempel och lägger upp egna videobloggar där de inte längre är anonyma. Samtidigt
sprids Mahfouz’ upprop snabbt på nätet och via mobiltelefoner. Det är när hon
inser att 50 000 sett hennes klipp som hon förstår att den 25 januari kommer
att bli något extra.

Och hennes mod får effekt. Den 1 februari fyller Asmaa 26
år och hon kan fira sin födelsedag mitt uppe i en revolution.


Berättelse 3:

För två år sedan skickar ungdomsrörelsen 6:e april ett
par aktivister till Serbien för att delta i en workshop med organsationen
Otpor, ungdomsrörelsen som lyckades fälla Slobodan Milosevic. Väl tillbaka i
Kairo börjar 6:e april-rörelsen studera Otpors icke-våldsstrategier, och låter sig även inspireras av teoretikern Gene
Sharp. Gruppen har kommit fram till att det inte går att vinna över den brutala
egyptiska polisen med våld, polisen har enorma resurser och våldsmonopolet. Aktivisterna
har redan många erfarenheter av polisbrutalitet, men också av att regimen
utmålar dem som våldsverkar och terrorister – och då är det omöjligt att få med
sig fler. I stället vill de nu testa en ny taktik.

När den tunisiska revolten lyckas få diktatorn Ben Ali
att fly den 14 januari inser aktivisterna i 6:e april-rörelsen att de har en
unik möjlighet att göra likadant. Samtidigt studerar de noga tunisiernas
strategier.

Under demonstrationerna blir 6:e aprils kontor i närheten
av Tahrir en sambandscentral. Skadade plåstras om, demonstranter får munskydd
indränkta i vinäger för att klara av polisens tårgas och tidningar stoppas
innanför tröjor som skydd mot batongslag.

Ahmed Maher framställs i medierna som rörelsens ledare,
som hela tiden finns i kulisserna och styr det folkliga upproret och får det
att ta fredliga vägar. Överallt under demonstrationerna hörs folk ropa
”Salmiyya, salmiyya!”, ”Fredligt, fredligt!”. Anonyma flygblad med Gene Sharps
råd, översatta till arabiska, cirkulerar också på Tahrir.


Berättelserna är kittlande och spännande. De säger att det
funnits en underjordisk rörelse, en liten grupp invigda, fredliga
frihetsälskare, en plan, en internet-hjälte, en hemlig mötesplats, en modig
kvinna, ja, alla detaljer som kan skapa ett fantastiskt filmmanus. Och
revolutionen kommer med all sannolikhet att filmatiseras, med en ung vacker man
i huvudrollen, som medlem i ett av de hemliga nätverken.

Och även om det är sant att den 21:a demonstrationen tog
polisstyrkan på sängen, så är det många som hävdar att det var polisens våldsamma
maktdemonstration mot de andra 20 demonstrationstågen som fick folk att bli
ilskna och komma ut på gatorna i ännu större antal tre dagar senare.

Och även om Asmaa Mahfouz’ mod stärkte massor av människor i
övertygelse om att de också var tvungna att gå ut och demonstrera, så är det
fortfarande bara en liten minoritet egyptier som har tillgång till internet.

Och även om icke-våldsstrategin som 6:e april spred var
märkbar under demonstrationerna, så var det helt avgörande att folk slog
tillbaka Mubaraks lejda våldsmän och förklädda poliser med just våld, när
demonstranterna hotades. Utan stenregnet hade Tahrir rensats på folk.

Vem är hjälten?

Alla, oavsett om det är Al Jazeera, New York Times eller
svenska medier, verkar leta efter ungdomsledaren som kan utnämnas till hjälten
som skapade revolutionen.

En som tidigt pekas ut är Wael Ghonim, regional marknadschef
på Google, expert på social medier, och en av flera administratörer bakom ”We
are all Khaled Said” på Facebook. Gruppen startade efter polisens brutala
misshandelsmord på den unge Khaled i Alexandria förra sommaren och kom att bli
en mötesplats för regimkritiker, med fokus på polisbrutalitet och repression i
Egypten. När Wael Ghonim släpps av polisen den 7 februari efter att ha hållits
häktad i isolering i elva dagar så utmålas han som revolutionens ansikte och
intervjuas i tv.

Men det är inte bara medier som försöker hitta en hjälte, även
den gamla regimen letade efter ungdomsledare – att fängsla. Demonstrationernas
första dag, 25 januari, grips massvis med aktivister. Men trots det och trots att
Wael Ghonim sitter isolerad under hela starten av revolutionen så misslyckas ändå
regimens försök att stoppa revolten på Tahrir. Den ledarlösa revolutionen är
faktiskt så ledarlös att den gamla regimtaktiken att isolera ”huvudet” från
”svansen” faller platt.

Det är också frestande att falla för analyserna som utropar
detta till den första Facebook-revolutionen. Med tanke på att många världen
över följt den egyptiska revolutionen direkt
via Twitter, Facebook eller live-streamar är det inte så konstigt att de
social mediernas betydelse lätt överdrivs. Aktiviteterna på nätet är ju så
myllrande och direkta, och ofta ligger den nyhetsrapporteringen före de
traditionella medierna.

Men det vi ser online är bara toppen av ett isberg. Det är
just för att nätaktiviteterna bara utgjort en bråkdel av all aktivism i
Egypten, som folket faktiskt lyckades. För med de kända aktivisterna gripna och
internet och mobilnät nere, så fortsatte folkmassorna ändå att strömma till
Tahrir och alla andra stora torg runtom i Egypten. Informationen spreds mun
till mun.

Vad satte i gång aktivisterna?

För att verkligen förstå vad som satte i gång revolutionen
måste vi också titta på vad det var som fick bägaren att rinna över. Vad det
var som inspirerade Asmaa Mahfouz, vad drev Wael Ghonim, vad fick Ahmed Maher
att bli aktiv? Ingen av dem verkade i något vakuum, de satt inte ensamma och
kom på de här idéerna – de inspirerades. Revolten må ha varit hur spontan som
helst när den skedde, men viljan till revolt har legat och grott hos många
människor ett bra tag före den 25 januari. År av politiskt förtryck, polisbrutalitet,
låga löner, tortyr, korruption, rättslöshet och arbetslöshet skapade ett
kollektiv behov av förändring. Men för att gå från tanke till handling, från
att knyta näven i fickan till att gå ut på gatorna och protestera krävdes segervittring.
Det är därför alla berättelserna innehåller mod och delsegrar. Ju bättre det
gick desto fler vågade delta. Snöbollseffekten skapade den lavin som störtade
Mubarak. Berättelserna försöker svara på vem som satte allt i rullning, men de
fokuserar för nära i tid. Det vi såg på Tahrir var när snöbollen fick upp farten,
men den var faktiskt redan i rullning.

Alltså måste vi gå längre tillbaka i tiden för att förstå
hur det hela började.

Den fjärde berättelsen:

Morgonen den 7 december 2006 börjar tusentals arbetare
samlas på torget utanför Misr Spinning and Weaving Company i industristaden Mahalla
El-Kubra, i Nildeltat norr om Kairo. Arbetarna på den stora textilfabriken är
arga över regimens brutna löften om höjd bonus. Fabriken är i gång, men stannar
helt när 3 000 kvinnor som jobbar på sömnadsavdelningen lämnar sina
arbetsplatser. De går bort till männen i fabrikens spinneri och väveri och ropar
åt dem att också lägga ner arbetet. Så lyckas kvinnorna få med männen i
strejken. Tillsammans ockuperar de fabriken och håller den i tre dagar. Det här
är den första strejken i Egypten på 20 år och arbetarna lyckas pressa regimen till
att ge efter för deras krav. Segern blir gnistan som får strejker att blossa
upp på fler håll i landet – och inspirerar också andra. Mahalla blir symbolen
för en växande regimkritik.

Den 6 april 2008 går folk åter ut på gatorna i Mahalla,
den här gången för att protestera mot de eskalerande matpriserna. Regimen belägrar hela staden,
men lyckas inte förrän efter flera dagar slå ner protesterna med våld. Människor
dödas och många fängslas. Men en ny rörelse har startat, en rörelse som 2011
kommer att vända upp och ner på regimen.


Strejken på Misr Spinning and Weaving Company bröt ut därför
att de usla lönerna hela tiden urholkades och för att den statligt ägda
industrin gick med storvinst, men ändå vägrade betala bonusar. Den
privatiseringsvåg som regimen satt i gång för att driva igenom en mer nyliberal
politik gjorde att de tidigare trygga statliga anställningarna plötsligt
riskerade att förvandlas till privata anställningar, utan statliga pension
eller andra tryggheter.

Arbetare runtom i Egypten satte i gång den våg av strejker
och oroligheter som kom att bryta ner regimens makt bit för bit de senaste fem
åren. Strejkerna har nämligen kombinerat ekonomiska krav på höjda löner med
politiska krav på oberoende fackföreningar. Det var därför strejkerna inte
upphörde den 11 februari, när Mubarak föll. Den politiska dimensionen i
strejkerna gjorde också att arbetare började använda andra metoder än bara
fabriksockupationer och nedläggning av arbetet. De har även gått ut i vanliga
demonstrationer på gatorna, gjort sit-ins utanför parlamentet och hållit
manifestationer. Demonstranterna på Tahir tog alltså till samma metoder som
arbetare redan prövat ut under flera års kamp.

Asmaa Mahfouz, som var aktiv i både ”We are all Khaled Said”
och ungdomsrörelsen 6:e april, hade personligen sett hur arbetarna organiserade
sig och kämpade i Mahalla. Hon hade blivit aktiv för att stötta dem rättsligt
och för att sprida information om deras kamp. Efter mordet på Khaled Said blev
det uppenbart att ingen kunde känna sig säker undan polisbrutaliteten. De
utbildade, men ofta arbetslösa, ungdomarna var tvungna att inte bara stötta
arbetarna utan att också följa deras exempel.

Första försöket misslyckades

Men i ärlighetens namn så startade den egyptiska
revolutionen ännu tidigare. För även om Mahalla var den första stora oroshärden
arr bryta ut sedan brödkravallerna 1977, och även om det var här vi först såg
hur motståndet kan vinna delsegrar, så hade arbetarna vid Misr Spinning and
Weaving Company fått inspiration utifrån även de.

2005 var det presidentval i Egypten och Hosni Mubarak
ställde upp till omval för FJÄRDE gången. Men det var många som hade fått nog
av honom och redan året innan hade Kefaya-rörelsen vuxit fram, med ett enkelt
och rakt budskap: ”Det är nog!”/”Kefaya!”.

Mubarak hade dock inte fått nog av sin makt och slog
tillbaka rörelsen, riggade valet och kastade utmanaren om presidentposten,
Ayman Nour, i fängelse. Många av aktivisterna kände sig brända och bittra av
det misslyckande som de tyckte att det blivit av Kefaya. Protesterna hade
isolerats och bara lockat små grupper av aktivister – men stora mängder
poliser. Repressionen var hårdare än många hade trott var möjligt, och den
aktivism som fanns kvar flyttade från gatorna till anonymiteten på internet.

Men Kefaya visar att även ett misslyckande kan inspirera
andra. Och kanske måste varje revolution börja med ett nederlag.

Malmö, 1 mars 2011

Christina Lindström är journalist, studerar
mastersprogrammet i Mellanöstern- och Nordafrikastudier och har bott några
kvarter från Tahrirtorget i Kairo.

Artikeln är tidigare publicerad i Brand.