Blog Image

Kvinna på vift i Egypten

Livet och upproret i Kairo

...on the life and hustle on the Cairo streets.

Lugnet före stormen?

politik Posted on 19 Jan, 2013 11:46

– Vi får se vad som händer den 25 januari – och den 26:e.

Uttalandet ackomanjeras av en axelryckning och en min som är svårt
att tyda, men som snarare visar hopplöshet än framtidstro. Att fråga om den
nuvarande situationen i Egypten är som att sätta på en gammal skiva. Av alla
jag talat med har jag hittills bara stött på en enda som inte på ett eller
annat sätt sagt ”det är värre nu än före revolutionen”.

Jag hör folk jämföra Egypten under Morsi med både Iran och
Saudiarabien. Det finns en reell oro för utvecklingen, men det finns också en
påtaglig rädsla för vad som kan hända på gatorna.

– Det har blivit mycket farligare för kvinnor att vara ute ensamma.

Rädslan finns där, oavsett hur befogad eller obefogad den är.
Rädslan formar kvinnors liv och rörelsefrihet. Jag har läst om flera fall av
övergrepp på kvinnor, hört om hur islamister gjort kvinnor till måltavlor för
hat, förtal, hot och direkta attacker. Jag kan omöjligt säga något för att
besvärja oron. Rädslans geografi är en helt annan än vredens.

Men i allt detta finns en tydlig önskan om något annat. Folk är
besvikna över utvecklingen, men besvikelsen är också parad med en ilska som
ligger under ytan. Många är förbannade över det som håller på att hända med det
land som den 11 februari 2011 såg ut att gå en så ljus framtid till mötes.

Fotbollsklubben Ahlys Ultras är en av de grupper som inte slutat
visa sin ilska. I flera dagar har folk stått längs vägarna med plakat om
martyrerna vid massakern under matchen i Port Said för ett år sedan, och i går
drog fyra demonstrationståg genom Kairo på väg till Tahrir. Tack vare Ultras
fylldes torget åter. Visserligen har tälten funnits där hela tiden och flera
organisationer och partier har hållit stånd, men när jag var förbi senast rullade
torgets lunk på, och de enda som hördes skrika var försäljare.

Två datum, 25 och 26, är klottrade på husväggar över hela staden. Med
både arabiska och europeiska siffror. Den 25 januari är årsdagen för den första
stora demonstrationen – gnistan som startade revolutionen 2011. Dagen efter, den
26 januari, kommer domen mot de som anklagats för massakern i Port Said.

– Det här är lugnet före stormen. Det planeras en massa saker under
bordet.

Min vän lutar sig lätt konspiratoriskt fram för att ge det hon
precis sagt mer eftertryck. Hon och många andra hoppas intensivt på en ”andra
revolution”, men det är få som verkligen tror att det kommer att bli
verklighet.

Själv försöker jag hänga fast vid ett litet halmstrå av optimism. Den
deprimerade stämningen påminner mig nämligen mycket om tongångarna ett år före
revolutionen. Då fick jag samma sorts deppiga svar så fort jag frågade om
politik. Vänner som några år tidigare lagt ner sin själ i Kefaya eller kämpat
och demonstrerat med 6 april-rörelsen hade 2010 lagt ner sin aktivism eller
förflyttat den till nätet. Med sorg beskrev en vän det som slutet på en
politisk era. Om jag minns rätt så tror jag att han då, 2010, tyckte att
”ungdomen blivit som sina föräldrar”. Ett år senare tror jag få personer skulle
hålla med om den analysen. Min vän tog gladeligen tillbaka allt han hade sagt.

Själv hoppas jag att jag inom mindre än ett år får ta tillbaka det jag nu
skrivit om hopplöshet.



Det kommer att bli blodigt

politik Posted on 18 Jan, 2013 15:17

– Situationen är så dålig för homosexuella nu, du anar inte.

Jag träffar K och hennes flickvän A över en kopp kaffe och varsin
shisha. Jag påminner K att hon sa samma sak för tre år sedan, då om Mubaraks
regim.

– Allt är värre nu. Muslimska brödraskapet hatar oss inte bara, de
vill att vi ska dö.

K lutar sig tillbaka, drar in så mycket rök hon kan, blåser ut
sakta och börjar berätta om hoppet som tändes under revolutionen.

– Under de där dagarna när jag var på Tahrir kändes det verkligen
som om Egypten höll på att förändras, som om vi skulle kunna uppnå något. Få
rättigheter.

Även om ingen pratade om homosexuellas rättigheter så fanns det
ändå en öppning. Allt hon inte trodde var möjligt tidigare fanns plötsligt inom
räckhåll.

– Det handlar om människors attityder. Jag säger inte att de ändrades
över en natt, men det finns aktivister som är fördomsfria och som faktiskt
tycker att det är helt okej om jag har en flickvän. På Tahrir kunde jag vara
mig själv.

K beskriver hur hon aldrig trodde att hon skulle uppleva acceptans
i Egypten, att det bara var en avlägsen dröm, en utopi. Men när revolutionen
startade vågade hon, och många med henne, verkligen hoppas på saker de inte ens
vågat drömma om tidigare. Att kunna leva med kvinnan hon älskar, vara öppen och
kanske, insha’allah i framtiden, få barn ihop med henne.

– Jag vill slippa falskheten, slippa leva ett liv i hemlighet.

A lutar sig fram, ler och tar K på armen.

– Vet du vad, jag gillar faktiskt att vår relation är så hemlig.

– Ja, men det är du. Du är fortfarande så ung. Men jag har tröttnat
på hemlighetsmakeriet. Jag vill kunna vara öppen.

Revolutionen öppnade ett fönster på glänt, nu har Muslimska
brödraskapet slängt igen det och satt på dubbla lås. K beskriver hur samhället
islamiserats, hur det blir vanligare att se kvinnor med niqab, hur det blivit
en trend bland män att låta skägget växa.

– De ser oss som satanister. Verkligen. Och alla som inte accpterar
deras version av islam pekas ut som otroende, som fiender.

Men islamisterna är inte bara ett hot mot homosexuella, utan ett
hot mot alla liberaler, mot alla kvinnor, mot alla som vågare ifrågasätta deras
strikta tolkning av islam.

– Jag är muslim, jag har min tro. Men det spelar ingen roll för
dem, de ser bara en kvinna utan slöja och då stämplar de mig direkt som ateist.

K ger flera exempel på den negativa utveckligen: mord på
aktivister, attacker mot kvinnor och fler och fler begränsningar i samhället.

– Vi måste lämna Egypten, säger A och bryter in. Vi kan inte stanna
här.

A och K försöker hitta jobb eller studier utomlands, vad som helst
som kan ge dem en biljett bort från ett Egypten på väg in i mörka tider. Tillsammans
drömmer de om att leva ihop, någon annanstans, där de inte behöver gömma sig
eller leva i rädsla. K betonar hur mycket hon älskar sitt land, men att det
blivit omöjligt för henne att leva i det.

– Jag hoppas fortfarande. Jag är en sann optimist. Vi behöver en
andra revolution, som förhoppningsvis kommer den 25 januari.

A virrar på huvudet, hon är pessimist, hon vågar inte tro på K:s
förhoppningar.

– Det kommer att bli blodigt. Brödraskapet är redo att döda oss, de
kommer att ta till vapen om vi gör en andra revolution.

Den första revolutionen, som fällde Mubarak, kännetecknades av
ropen ”Salmiyya!”. Men nu tror varken K eller A att samma sak kan upprepas,
inte utan att revolutionärerna beväpnar sig.

– Om vi inte beväpnar oss kommer islamisterna bara att göra en
massaker. Minns hur de mördade Ultras-fansen! Nästa revolution kommer att bli
blodig, så många människor kommer att dö!

Precis som så många andra jag pratar med här så pendlar K och A
mellan optimism och pessimism. Ena stunden tror de på en ny revolution, mot
Brödraskapet, i nästa stund ser de ingen framtid för sig själva i Egypten. Och det
är inte ens säkert att en andra revolution kommer att leda till att de får de
rättigheter de drömmer om.

– Det är en lång väg. Människor här tänker så traditionellt, så
religiöst. Det handlar inte bara om lagliga rättigheter. Det stora problemet
sitter i folks tänkande. Vi kommer aldrig att bli accepterade. Även om vi får
rättigheter finns det så många människor som aldrig kommer att acceptera oss.



Hur startade den egyptiska revolutionen?

politik Posted on 16 Jun, 2011 12:59

Tahrir
har ännu inte svalnat, men redan börjar historieskrivarna förenkla, reducera
och skapa passande hjältar. Här är tre av alla de berättelser som börjat
cirkulera kring den egyptiska revolutionen, samt en fjärde som går längre
tillbaka i tiden.


Berättelse 1:

På morgonen tisdagen den 25 januari börjar folk samlas
runtom i Kairo. 20 ställen som vanligtvis brukar ha folkmassor, exempelvis
utanför moskéer, har utlysts som samlingspunkter. Från dessa platser ska
demonstrationer starta, med målet att nå Tahrirtorget. Mycket riktigt har
tusentals människor hörsammat uppropet som spridits på nätet och via flygblad,
som delats ut de senaste veckorna. Men den egyptiska polisen är förberedd, de många
mindre demonstrationerna ska inte tillåtas sammanstråla på Tahrir.

Vad polisen inte vet är att det finns en 21:a – hemlig –
samlingsplats. Bara en liten grupp aktivister känner till stället. Det är så
hemligt att bara en i varje grupp om tio vet den exakta positionen.

Wael Ghonim och de andra administratörerna bakom Facebook-gruppen
”Kullina Khaled Said”/”We are all Khaled Said” har varit med om att sätta igång
planen som ska ge aktivisterna den första viktiga segern.

Inne i godisaffären Hayiss i den fattiga stadsdelen Bulaq
al Dakrour kan de anställda nu se hur många mindre grupper med folk snabbt
strömmar till, snart är cirka trehundra aktivister samlade på trottoaren
utanför. Men inte en enda polis, varken i uniform eller utan. När gruppen
börjar röra på sig sluter folk upp från kvarteren de passerar. När detta 21:a
demonstrationståg närmar sig Tahrir har det vuxit till mer än tusen
demonstranter. Polisen, som är upptagen på 20 andra ställen i stan, lyckas inte
mobilisera tillräckligt snabbt för att på allvar kunna stoppa dem. De forcerar
den lilla avspärrning som satts upp och kan sedan ockupera torget. En seger för
regimmotståndet och en förlust för polisen.

Tre dagar senare är det fredag och ny demonstration. Stärkta
av delsegern den 25 januari kommer ännu fler, den här vredens dag. Folket intar
Midan Tahrir. Sedan släpper de inte torget förrän Mubaraks fall är ett faktum.


Berättelse 2:

Den 18 januari lägger Asmaa Mahfouz upp ett videoklipp på
nätet. Hon talar rakt in i kameran och uppmanar folk att gå ut och demonstrera
den 25 januari.

– Jag, en flicka, ska gå dit den 25:e och fram till dess
ska jag dela ut flygblad på gatorna varje dag, säger hon rakt in i kameran och
skickar en direkt uppmaning till alla män: Om du ser dig själv som man, så kom
med mig den 25:e.

Asmaa Mahfouz har varit politiskt aktiv i tre år och
spridit information om demonstrationer på nätet många gånger tidigare. Men den
här gången gör hon något annorlunda – och modigt. Hon bestämmer sig för att gå
från anonymiteten i skriftliga upprop till att visa sitt ansikte helt öppet.

Efter hennes modiga upprop följer en rad andra aktivister
hennes exempel och lägger upp egna videobloggar där de inte längre är anonyma. Samtidigt
sprids Mahfouz’ upprop snabbt på nätet och via mobiltelefoner. Det är när hon
inser att 50 000 sett hennes klipp som hon förstår att den 25 januari kommer
att bli något extra.

Och hennes mod får effekt. Den 1 februari fyller Asmaa 26
år och hon kan fira sin födelsedag mitt uppe i en revolution.


Berättelse 3:

För två år sedan skickar ungdomsrörelsen 6:e april ett
par aktivister till Serbien för att delta i en workshop med organsationen
Otpor, ungdomsrörelsen som lyckades fälla Slobodan Milosevic. Väl tillbaka i
Kairo börjar 6:e april-rörelsen studera Otpors icke-våldsstrategier, och låter sig även inspireras av teoretikern Gene
Sharp. Gruppen har kommit fram till att det inte går att vinna över den brutala
egyptiska polisen med våld, polisen har enorma resurser och våldsmonopolet. Aktivisterna
har redan många erfarenheter av polisbrutalitet, men också av att regimen
utmålar dem som våldsverkar och terrorister – och då är det omöjligt att få med
sig fler. I stället vill de nu testa en ny taktik.

När den tunisiska revolten lyckas få diktatorn Ben Ali
att fly den 14 januari inser aktivisterna i 6:e april-rörelsen att de har en
unik möjlighet att göra likadant. Samtidigt studerar de noga tunisiernas
strategier.

Under demonstrationerna blir 6:e aprils kontor i närheten
av Tahrir en sambandscentral. Skadade plåstras om, demonstranter får munskydd
indränkta i vinäger för att klara av polisens tårgas och tidningar stoppas
innanför tröjor som skydd mot batongslag.

Ahmed Maher framställs i medierna som rörelsens ledare,
som hela tiden finns i kulisserna och styr det folkliga upproret och får det
att ta fredliga vägar. Överallt under demonstrationerna hörs folk ropa
”Salmiyya, salmiyya!”, ”Fredligt, fredligt!”. Anonyma flygblad med Gene Sharps
råd, översatta till arabiska, cirkulerar också på Tahrir.


Berättelserna är kittlande och spännande. De säger att det
funnits en underjordisk rörelse, en liten grupp invigda, fredliga
frihetsälskare, en plan, en internet-hjälte, en hemlig mötesplats, en modig
kvinna, ja, alla detaljer som kan skapa ett fantastiskt filmmanus. Och
revolutionen kommer med all sannolikhet att filmatiseras, med en ung vacker man
i huvudrollen, som medlem i ett av de hemliga nätverken.

Och även om det är sant att den 21:a demonstrationen tog
polisstyrkan på sängen, så är det många som hävdar att det var polisens våldsamma
maktdemonstration mot de andra 20 demonstrationstågen som fick folk att bli
ilskna och komma ut på gatorna i ännu större antal tre dagar senare.

Och även om Asmaa Mahfouz’ mod stärkte massor av människor i
övertygelse om att de också var tvungna att gå ut och demonstrera, så är det
fortfarande bara en liten minoritet egyptier som har tillgång till internet.

Och även om icke-våldsstrategin som 6:e april spred var
märkbar under demonstrationerna, så var det helt avgörande att folk slog
tillbaka Mubaraks lejda våldsmän och förklädda poliser med just våld, när
demonstranterna hotades. Utan stenregnet hade Tahrir rensats på folk.

Vem är hjälten?

Alla, oavsett om det är Al Jazeera, New York Times eller
svenska medier, verkar leta efter ungdomsledaren som kan utnämnas till hjälten
som skapade revolutionen.

En som tidigt pekas ut är Wael Ghonim, regional marknadschef
på Google, expert på social medier, och en av flera administratörer bakom ”We
are all Khaled Said” på Facebook. Gruppen startade efter polisens brutala
misshandelsmord på den unge Khaled i Alexandria förra sommaren och kom att bli
en mötesplats för regimkritiker, med fokus på polisbrutalitet och repression i
Egypten. När Wael Ghonim släpps av polisen den 7 februari efter att ha hållits
häktad i isolering i elva dagar så utmålas han som revolutionens ansikte och
intervjuas i tv.

Men det är inte bara medier som försöker hitta en hjälte, även
den gamla regimen letade efter ungdomsledare – att fängsla. Demonstrationernas
första dag, 25 januari, grips massvis med aktivister. Men trots det och trots att
Wael Ghonim sitter isolerad under hela starten av revolutionen så misslyckas ändå
regimens försök att stoppa revolten på Tahrir. Den ledarlösa revolutionen är
faktiskt så ledarlös att den gamla regimtaktiken att isolera ”huvudet” från
”svansen” faller platt.

Det är också frestande att falla för analyserna som utropar
detta till den första Facebook-revolutionen. Med tanke på att många världen
över följt den egyptiska revolutionen direkt
via Twitter, Facebook eller live-streamar är det inte så konstigt att de
social mediernas betydelse lätt överdrivs. Aktiviteterna på nätet är ju så
myllrande och direkta, och ofta ligger den nyhetsrapporteringen före de
traditionella medierna.

Men det vi ser online är bara toppen av ett isberg. Det är
just för att nätaktiviteterna bara utgjort en bråkdel av all aktivism i
Egypten, som folket faktiskt lyckades. För med de kända aktivisterna gripna och
internet och mobilnät nere, så fortsatte folkmassorna ändå att strömma till
Tahrir och alla andra stora torg runtom i Egypten. Informationen spreds mun
till mun.

Vad satte i gång aktivisterna?

För att verkligen förstå vad som satte i gång revolutionen
måste vi också titta på vad det var som fick bägaren att rinna över. Vad det
var som inspirerade Asmaa Mahfouz, vad drev Wael Ghonim, vad fick Ahmed Maher
att bli aktiv? Ingen av dem verkade i något vakuum, de satt inte ensamma och
kom på de här idéerna – de inspirerades. Revolten må ha varit hur spontan som
helst när den skedde, men viljan till revolt har legat och grott hos många
människor ett bra tag före den 25 januari. År av politiskt förtryck, polisbrutalitet,
låga löner, tortyr, korruption, rättslöshet och arbetslöshet skapade ett
kollektiv behov av förändring. Men för att gå från tanke till handling, från
att knyta näven i fickan till att gå ut på gatorna och protestera krävdes segervittring.
Det är därför alla berättelserna innehåller mod och delsegrar. Ju bättre det
gick desto fler vågade delta. Snöbollseffekten skapade den lavin som störtade
Mubarak. Berättelserna försöker svara på vem som satte allt i rullning, men de
fokuserar för nära i tid. Det vi såg på Tahrir var när snöbollen fick upp farten,
men den var faktiskt redan i rullning.

Alltså måste vi gå längre tillbaka i tiden för att förstå
hur det hela började.

Den fjärde berättelsen:

Morgonen den 7 december 2006 börjar tusentals arbetare
samlas på torget utanför Misr Spinning and Weaving Company i industristaden Mahalla
El-Kubra, i Nildeltat norr om Kairo. Arbetarna på den stora textilfabriken är
arga över regimens brutna löften om höjd bonus. Fabriken är i gång, men stannar
helt när 3 000 kvinnor som jobbar på sömnadsavdelningen lämnar sina
arbetsplatser. De går bort till männen i fabrikens spinneri och väveri och ropar
åt dem att också lägga ner arbetet. Så lyckas kvinnorna få med männen i
strejken. Tillsammans ockuperar de fabriken och håller den i tre dagar. Det här
är den första strejken i Egypten på 20 år och arbetarna lyckas pressa regimen till
att ge efter för deras krav. Segern blir gnistan som får strejker att blossa
upp på fler håll i landet – och inspirerar också andra. Mahalla blir symbolen
för en växande regimkritik.

Den 6 april 2008 går folk åter ut på gatorna i Mahalla,
den här gången för att protestera mot de eskalerande matpriserna. Regimen belägrar hela staden,
men lyckas inte förrän efter flera dagar slå ner protesterna med våld. Människor
dödas och många fängslas. Men en ny rörelse har startat, en rörelse som 2011
kommer att vända upp och ner på regimen.


Strejken på Misr Spinning and Weaving Company bröt ut därför
att de usla lönerna hela tiden urholkades och för att den statligt ägda
industrin gick med storvinst, men ändå vägrade betala bonusar. Den
privatiseringsvåg som regimen satt i gång för att driva igenom en mer nyliberal
politik gjorde att de tidigare trygga statliga anställningarna plötsligt
riskerade att förvandlas till privata anställningar, utan statliga pension
eller andra tryggheter.

Arbetare runtom i Egypten satte i gång den våg av strejker
och oroligheter som kom att bryta ner regimens makt bit för bit de senaste fem
åren. Strejkerna har nämligen kombinerat ekonomiska krav på höjda löner med
politiska krav på oberoende fackföreningar. Det var därför strejkerna inte
upphörde den 11 februari, när Mubarak föll. Den politiska dimensionen i
strejkerna gjorde också att arbetare började använda andra metoder än bara
fabriksockupationer och nedläggning av arbetet. De har även gått ut i vanliga
demonstrationer på gatorna, gjort sit-ins utanför parlamentet och hållit
manifestationer. Demonstranterna på Tahir tog alltså till samma metoder som
arbetare redan prövat ut under flera års kamp.

Asmaa Mahfouz, som var aktiv i både ”We are all Khaled Said”
och ungdomsrörelsen 6:e april, hade personligen sett hur arbetarna organiserade
sig och kämpade i Mahalla. Hon hade blivit aktiv för att stötta dem rättsligt
och för att sprida information om deras kamp. Efter mordet på Khaled Said blev
det uppenbart att ingen kunde känna sig säker undan polisbrutaliteten. De
utbildade, men ofta arbetslösa, ungdomarna var tvungna att inte bara stötta
arbetarna utan att också följa deras exempel.

Första försöket misslyckades

Men i ärlighetens namn så startade den egyptiska
revolutionen ännu tidigare. För även om Mahalla var den första stora oroshärden
arr bryta ut sedan brödkravallerna 1977, och även om det var här vi först såg
hur motståndet kan vinna delsegrar, så hade arbetarna vid Misr Spinning and
Weaving Company fått inspiration utifrån även de.

2005 var det presidentval i Egypten och Hosni Mubarak
ställde upp till omval för FJÄRDE gången. Men det var många som hade fått nog
av honom och redan året innan hade Kefaya-rörelsen vuxit fram, med ett enkelt
och rakt budskap: ”Det är nog!”/”Kefaya!”.

Mubarak hade dock inte fått nog av sin makt och slog
tillbaka rörelsen, riggade valet och kastade utmanaren om presidentposten,
Ayman Nour, i fängelse. Många av aktivisterna kände sig brända och bittra av
det misslyckande som de tyckte att det blivit av Kefaya. Protesterna hade
isolerats och bara lockat små grupper av aktivister – men stora mängder
poliser. Repressionen var hårdare än många hade trott var möjligt, och den
aktivism som fanns kvar flyttade från gatorna till anonymiteten på internet.

Men Kefaya visar att även ett misslyckande kan inspirera
andra. Och kanske måste varje revolution börja med ett nederlag.

Malmö, 1 mars 2011

Christina Lindström är journalist, studerar
mastersprogrammet i Mellanöstern- och Nordafrikastudier och har bott några
kvarter från Tahrirtorget i Kairo.

Artikeln är tidigare publicerad i Brand.



Generationsskifte i Mellanöstern?

politik Posted on 04 Apr, 2011 23:24

I kväll var jag på en seminariekväll på ABF i Stockholm. Under titeln Revolution i Egypten presenterades två böcker och deras författare diskuterade en rad olika aspekter på de senaste händelserna i Egypten, samt resten av Mena-regionen.
Det var Bitte Hammarström, Mattias Gardell, Per Björklund och Jan Hjärpe, som är aktuella med den helt nyutkomna antologin “Revolution i Egypten”. Per Björklund har också precis kommit ut med sin bok “Arvet efter Mubarak”. Jag håller precis på att recensera böckerna, och kommer därför inte diskutera dem mer just nu (återkommer!).

Däremot väcktes en del intressanta frågor under kvällen.
Jan Hjärpe var publikfriande och fick en del skratt när han självkritiskt talade om sin egen generation som väldigt efter när det gäller internet, bloggar, twitter etc. Att han är jämnårig med Muammar Ghaddafi var väl lite lustigt, men själv är jag lite kritisk till att kalla allt som hänt i Mena för ungdomsrevolter mot den äldre generationen.
För det första är en stor majoritet i regionen unga, rent demografiskt. Det gör det naturligt att de unga också är i majoritet i revolterna.
Sen kan vi se historiskt att unga ofta varit i majoritet i de flesta uppror. Det beror säkert på att de unga ofta har en sämre situation än de som redan etablerat sig på arbetsmarknaden, men också att unga som inte hunnit skaffa familj har färre social krav och mindre att “förlora”.

Men viktigast av allt, det var inte bara unga som gjorde uppror, och även om tyrannerna tillhör en betydligt äldre generation så betyder det knappast att alla i den äldre generationen är konservativa. Möjligen kan vi prata om rädda och orädda, men då tror jag att den överväldigande majoriteten tillhör de rädda, oavsett ålder.
För att förstå varför unga revolterar måste vi se till skillnaderna i samhället över tid. Det finns många unga som skaffat sig mer utbildning än sina föräldrar, men likväl är arbetslösa och bor hemma. Eller hankar sig fram i de informella ekonomin men inte har råd att gifta sig. Det kan vi kalla en generation som kommit i kläm, eller som fått det sämre än föräldrarna – och där finns det naturligtvis en enorm revoltpotential. Men inte för att de är unga i sig.

Mattias Gardell pratade naturligtvis mest om Muslimska brödraskapet, men nämnde även hur det etablerade brödraskapet tar avstånd från det Gardell kallade “punkmuslimerna” – en ung generation med liberala värderingar och ungdomssmak när det gäller musik och klädstil. Under det begrepp räknade Gardell nämligen också upp hårdrock, goth och queer. “Muslimer med piercing”. Jag känner igen den beskrivningen, ett par av mina vänner skulle Gardell säkert kategorisera så.
Men “queermuslim” skulle ingen av dem kalla sig. Trots att jag i mitt examensarbete djupdök i HBT-frågor och intervjuade kvinnor som älskar kvinnor, så var det den del av deras identiteter som de tvingades hålla tyst om. Aldrig att de skulle kalla sig queer öppet, inte heller skulle de vilja bli identifierade som så av andra. Det är nämligen ett av de områden som behöver en fortsatt revolution för att något ska förändras. För även i de revolutionära ungdomsrörelserna som var delaktiga i revolutionen så talas det tyst om queerfrågor. Det kan faktiskt vara en av de frågor som är mest tabu, fortfarande.



Next »